Att vara 15 år och så kär så att det gör ont.

Jag var 15 år, det var skolavslutning.
Nu skulle vi allt visa alla. Vi hörde aldrig hemma i hålan.
Men nu skulle vi flytta till elevhem. Hemifrån.
Jag och Sussi hade kommit in!
Vi lovade varandra att vi aldrig skulle komma tillbaka.
Vi lyssnade på Morrissey, drack billig öl, utköpt av en alldeles för gammal "bekant"
och åt på tok för mycket flott pizza, med tanke på min redan finninga tonårshy.
Den charmiga killen med rufsigt hår och smilgropar spelade "solen i ögonen",
jag var förälskad och olycklig.
Men jag var bara den fula tjejkompisen.
På skolavslutningen tog han min hand, och vi låg rödvinsdimmiga under sommarhimlen.
Sommarhimlen som aldrig blev helt svart.
Jag trodde inte det var sant. Rödhåriga, finniga jag, med uppåtnäsa.
Och han vackrast i världen.
Veckan efter blev han ihop med Sussi.
I augusti var det slut mellan dom.
Flytten var efterlängtad, som en liten kattunge som just kommit till en 5-årig flicka.
Snart hade jag annat att tänka på....